Isolerade narrativ?

Ön som rum och som plats utövar en egendomlig lockelse. Dess isolering från den stora världens händelser tillåter ön att skapa sitt eget mikrokosmos. Öns avskilda spatialitet innebär också att narrativ kan avgränsas och undanhållas inom dess gränser. Johanna Holmströms Själarnas ö bygger på och ombygger precis den här sortens spatialitet samt komplicerar den ytterligare genom att skildra erfarenheterna bland karaktärer vars röster saknar en publik i litterära representationer. Via detta kastar berättelsen ljus över dem som är isolerade, utanför och glömda i samhället, samt utstötta ur de kulturella institutionerna. I artikeln studeras hur litteraturen kan bli ett medel att föra ut narrativ om historiskt sett ”osynliga” personer. Särskilt argumenterar artikeln för att Själarnas ö skapar en plattform för narrativ om kvinnor diagnostiserade med mental sjukdom genom att beskriva de affektiva känslor och narrativ som uppstår kring öns spatialitet. På så sätt blir ön både en central plats och en utgångspunkt för narrativen, och ön skapar villkoren för hur narrativen tas emot. Och i det rum som ön utgör kan karaktärerna vittna om och föra vidare andras erfarenheter. Utöver detta, hävdar artikeln att Holmström ger ett nytt perspektiv på erfarenheter genom att fokusera på narrativiseringen av kroppsliga och förkroppsligade känslor. Detta innebär ett distinkt sätt att förstå erfarenhet och livsberättelser eftersom båda fenomenen representeras som inte bara kognitiva utan också kroppsliga i Holmströms roman. I artikeln ifrågasätter jag etiken i narrativa och erfarenhetsmässiga överföringar, samt undersöker frågan om litteraturen på ett tillräckligt sätt kan ge röst åt de osynliga och förbisedda i samhället. Hur uppmuntrar litteraturen i så fall läsaren att sympatisera med sådana karaktärer? Hur går Holmströms roman i kritisk dialog med historiska attityder till mental sjukdom? Min artikel bygger på tidigare forskning hos Jutta Ahlbeck och Michel Foucault, utifrån den narrativa hermeneutikens perspektiv.