Buñuel i Krylbo

Den 29 april 1974 slog Svensk Filmindustris (SF) nya kassettbiograf upp portarna på Röda Kvarn i Stockholm. Videografen, som SF valt att kalla den nya kassettbion, skulle låta svenska folket själva få bestämma vilken film de ville se och när. Verksamheten stängdes emellertid ner knappt ett år efter att den öppnat. Med hjälp av bland annat nyhets- och tidskriftsartiklar belyser artikeln en tidigare outforskad del av videokassetternas svenska kulturhistoria. På högsta politiska nivå såg man allvarligt på kassetternas intåg i det svenska samhället, och tanken på en socialisering av den nya tekniken förekom på flera håll. Tidigare forskning har har framför allt fokuserat på 1980-talets videovåldsdebatt, medan denna artikel situerar videokassetterna i 1970-talets kontext, ett decennium tidigare än vad som annars är brukligt. Mer specifikt studeras kassetternas roll inom den svenska filmbranschen och hur den svenska erfarenheten skiljer sig från andra jämförbara länder. Videografen medförde att videokassetter i Sverige, tidigare än i andra länder, sammankopplades med långfilmer. Trots visionen om en kulturens demokratisering – att kvalitetsfilmer skulle visas på kassettbiografer runtom i landet – innebar ekonomiska, politiska och tekniska omständigheter att videografen blivit en bortglömd del av svensk mediehistoria.