Didaktiken som en ny, utbildningsvetenskaplig skärningspunkt

För drygt hundra år sedan frigjordes de pedagogiska frågorna från den filosofiska domänen. 1910 tillträdde Bertil Hammer som vårt lands förste professor i pedagogik. Ett av de skäl som angavs för denna professur var lärarutbildningens behov av vetenskaplig förankring. Hammer skrev fram ett ambitiöst program, där pedagogiken skulle omfatta kunskaper om lärande (psykologi), kunskaper om utbildning och samhälle (historia/sociologi) samt kunskaper om vad som kan anses rätt och gott (filosofi). Det skulle dock gå många år innan hela detta program realiserades fullt ut. Pedagogiken förblev fram till 1950-talet förankrad i psykologin. På 1960-talet diskuterades de sociala aspekterna allt livligare (en diskussion som inom disciplinen började med Urban Dahllöfs arbeten och sedan utvidgades, med delvis annan riktning, av Ulf P. Lundgren), och först på 1990-talet slog de filosofiska aspekterna igenom (med början i Tomas Englunds pragmatiska inriktning, följt av bland andra Klas Roth). 1996 inrättades landets första professur i didaktik, intressant nog med liknande motivering som den första professuren i pedagogik – i syfte att stärka lärarutbildningens vetenskapliga grund. Då jag tillträdde denna professur var det pedagogiska landskapet som ett slagfält med åsiktslinjer och skyttegravar, och jag fick diverse frågor om vilken sida jag stod på: pedagogikens eller didaktikens, didaktikens eller ämnesdidaktikens, det pedagogiska arbetets eller utbildningssociologins sida och så vidare. Men min uppgift var inte, som jag såg det, att välja sida. Snarare ville jag som ämnesföreträdare utveckla något nytt. Det vid den tiden nyvaknade intresset för ämnesdidaktiska frågor (som Ference Marton redan under 1980-talet hade diskuterat i termer av fack-didaktik), liksom de professionsorienterade frågorna, utgjorde en ny fond för mitt intresse. Härutöver utgjorde frågor om språk, social-semiotik och multimodalitet ett intressant område för att förstå kunskapsrepresentationer och lärande, något som också utgjorde ett nytt perspektiv på frågan om lärande: synen på lärande som teckenskapande och meningsskapande kommunikation i stället för en fråga om individuell begåvning, kapacitet eller förmåga. Men ämnesdidaktiken bidrog även med kunskaper kring lärande av olika kunskapsområden, vilket i sin tur gav upphov till nya frågor jämfört med synen på lärande som en generell förmåga. Och allt detta påverkade i sin tur synen på lärararbetet. Så småningom sammanlänkades allt detta för mig i ett design-orienterat perspektiv på undervisning och lärande. Jag vill berätta denna historia ur ett högst personligt perspektiv. Hela det didaktiska fältet är mångfacetterat och fyllt av allehanda traditioner. Här vill jag berätta om min egen väg – i termer av tre olika ”vändningar”. Dessa vändningar är förstås påverkade av sin tid, men i viss mån har jag också bidragit till dessa vändningar.