En performativ museologi

Vårnumret av Nordisk Museologi 2004 nådde mig en solig dag denna förhållandevis kyliga sommar. Bakom stugan, i lä för vinden från havet, läste jag hela numret i ett svep, från början till slut. Som medlem av tidskriftens redaktionsråd kände jag redan till rubrikerna på de ingående artiklarna, dem hade redaktören i vanlig ordning sänt oss innan numret gick i tryck. Men det var som alltid lite spännande att se hur han skulle lyckas tvinna en någorlunda gemensam röd tråd genom de till synes rätt så disparata bidragen. Redaktörens makt är stor, om den grundas på erfarenhet och ingående kännedom om ämnesområdet ifråga. Med start i den redaktionella inledningen, genom ingresserna till de enskilda artiklarna och deras inbördes ordning visade det sig att materialet än en gång hade formerats till en spegel av aktuella frågeställningar inom dagens, inte bara nordiska, museologi. Men det blev också något mer än en spegel: särskilt några texter var kritiskt uppfordrande och Per-Uno Ågrens tid som redaktör för Nordisk Museologi visade sig sluta i ett imperativt crescendo.