Facktidskrifter — läses dom?

Det brukar påstås, att över nittio procent av alla vetenskapsmän i världshistorien lever och arbetar för närvarande. Med motsvarande rätt kan man sannolikt hävda, att över nittio procent av all vetenskaplig litteratur skrivits de senaste decennierna. Det är avsett att låta imponerande men uppgiften får en något annan valör om det konstateras att det är en litteratur som till stor del knappast läses av någon. Hur skall man då göra en tidskrift, som blir läst? För att veta var jag skall hitta lämplig läsning behövs förstås en viss kontinuerlig bevakning men den kan inskränkas till innehållsförteckningar och sammanfattningar. Det sistnämnda torde vara en mycket vanlig läsart, sannolikt den vanliga. Och det är inpassat i ett sådant läsvanemönster en facktidskrift i regel har att fylla sin realistiska målsättning. För SMT :s del främst ett behov av översiktliga artiklar, någotsånär aktuella, någotsånär kortfattade, någotsånär allmänbegripliga men samtidigt vetenskapligt korrekta. Mot denna bakgrund har SMT liksom flera andra tidskrifter i motsvarande läge fått en ökad inriktning på temanummer. Temanummer har dock även sina nackdelar. Taget var för sig kan varje nummer bli i mastigaste laget: bara grädde, bara potatis, bara sås o.s.v. Man måste också offra en del av aktualiteten. Framför allt ligger det dock en fara i själva översiktligheten. Om så många aspekter som möjligt skall bevakas så hederligt som möjligt tappar man lätt bort tidskriftens personliga stil och därmed möjligheterna till en dialog med läsaren.