Den multimodala sakprosan

Alla sakprosatexter är multimodala, och denna artikel diskuterar relationen mellan sakprosaforskning och multimodalitetsforskning. Artikeln adresserar två frågor: Hur kan forskning om multimodalitet och sakprosa stimulera varandra? och Hur förhåller sig nordisk sakprosaforskning till en vidare multimodal forsknings-tradition? För att besvara dessa frågor tecknar artikeln multimodalitetstraditionens utveckling samt härleder sakprosabegreppets ursprung. I ljuset av såväl äldre som nutida sakprosaforskning argumenterar artikeln för att sakprosabegreppets multimodala potential huvudsakligen ligger i förledet sak­ eftersom det riktar ljuset mot textens roll som ett yttrande om verkligheten inom en institution. Således argumenterar artikeln att samspelet mellan verbalspråket och andra semiotiska resurser bör stå i centrum vid studiet av sakprosa, oberoende av om det handlar om ett samspel mellan verbalspråk och t.ex. visuella, rumsliga eller auditiva resurser. Detta pekar slutligen på nödvändigheten i att uppmärksamma hur olika affordanser – dvs. möjligheter och begränsningar – i olika semiotiska material används i olika kontexter.  Därmed blir också efterledet prosa relevant, eftersom de riktar uppmärksamheten mot kvaliteter i uttrycket. AbstractAll non-fictional prose (“sakprosa” in the Scandinavian languages) is multimodal, and this paper discusses how the study of non-fictional prose relates to research on multimodality. In doing so, the paper answers two research questions: How can research on non-fictional prose and multimodality enrich each other? and How does Nordic research on non-fictional prose relate to the wider field of multi-modality? In order to answer these questions, the trajectories of the multimodality tradition are outlined as well as the genealogy of the concept sakprosa. Drawing on older as well as contemporary Nordic research on non-fictional prose, the article argues that the prefix sak­ ­has at its potential to inform multimodality research, primarily because it conceptualizes text as an utterance about the reality within a specific institution. Accordingly, the article argues that the interplay between language and other semiotic (e.g. visual; spatial; auditive) modes needs to be fore fronted in the study of non-fictional prose. This, finally, points to the importance of paying attention to how different affordances, i.e. the possibilities and constraints in different semiotic materials, are employed in different contexts. Thus, the suffix prose also becomes relevant, as it draws attention to the qualities of the expression.