Samers förtroende för förvaltningen av vattenkraft: en enkätstudie

Ett samhälle som genomsyras av medborgerligt förtroende förväntas fungera smidigare och bidra till effektiviteten och legitimiteten i förvaltningen. Trots ökat fokus på medborgerligt förtroende finns det begränsat med forskning som tar hänsyn till urfolks perspektiv, även när det gäller naturresursförvaltning. I Sverige, som är en del av Sápmi, bidrar vattenkraften till närmare hälften av Sveriges totala elproduktion och cirka 80 % kommer från den storskaliga vattenkraften i Sápmi. Etableringen av vattenkraftverken skedde under 1900-talets första hälft som ett led i koloniseringen av Sápmi, en process som samerna hade lite – om ens något – att säga till om. Många av dessa orättvisor lever fortfarande kvar än idag. Det är därför viktigt att utvärdera det förtroende som samerna har gentemot aktörer inom förvaltningen av vattenkraft för att bättre förstå dess potentiella legitimitet. I den här studien samlades data in via en enkätundersökning bland samer under 2020 i syfte att förstå vilket förtroende de har för att aktörerna skyddar och respekterar samiska rättigheter. Frågorna togs fram tillsammans med en referensgrupp bestående av samiska experter och bygger på teoribildningen kring förtroendedynamik i en urfolkskontext. Vi valde att fokusera på hur förtroende påverkas av faktorer som sårbarhet (oro), inflytande (möjlighet att påverka beslut), och hur man upplever länsstyrelsernas och vattenkraftsbolagens kompetens i samiska rättigheter och bemötande (kommunikation). Totalt svarade 298 personer på enkäten. Resultaten från enkäten och våra statistiska analyser visar att det finns en stor oro bland våra respondenter att samiskt bruk, såsom vatten-, mark- och naturresursanvändning och kultur, påverkas negativt av vattenkraften. Dessutom är förtroendet för både länsstyrelse och vattenkraftsbolag mycket lågt – något som korrelerar med den höga oron för negativ påverkan, uppfattningar om begränsade möjligheter att påverka beslut om vattenkraft, otillräcklig kompetens om samiska rättigheter bland aktörerna och bristfällig kommunikation. Vi argumenterar i rapporten för att det låga förtroendet bland våra samiska respondenter för länsstyrelserna och vattenkraftsbolagen är en konsekvens av tendensen hos dessa aktörer, och även den svenska regeringen, att begränsa samiskt deltagande och inflytande i naturresursförvaltning till intressentbaserade dialoger, utan att på allvar bemöta samiska rättighetsanspråk. Vi föreslår att det är osannolikt att insatserna hos statliga myndigheter eller vattenkraftsbolagen kommer att avsevärt förbättra förtroendet hos samer – och därmed legitimiteten av vattenkraftsförvaltningen – så länge man avstår från att adressera de underliggande rättighetsfrågor som faktiskt är viktiga för samer.